Ella Nilsson
Ella Nilsson, hedersdoktor vid Umeå Universitet. Hur stort känns det på en skala?
För mig räcker inte en skala på 1-10, det är mycket större än så! Jag bär min ring varje dag och har diplomet är placerat synligt för alla. Det är för mig den absolut högsta bekräftelsen på att jag gjort något som många haft (och har) glädje av. Ni kan inte finna en stoltare, ödmjukare och tacksammare Hedersdoktor! Att maten kommer i fokus ger den högre status och har säkert varit en bidragande faktor till en del nya roliga uppdrag i matens tecken.
Du är för många synonym med mat, dels från dina TV-program, men också dina kokböcker och inte minst Västerbottensveckorna på Grand som du varit värdinna och inspiratör för i 27 år. Vad önskar du mest av allt för den lokala livsmedelsproduktionen?
Jag hoppas på bättre och större samarbeten i branschen där även de mindre producenterna får en del av samhörigheten. Det gäller i alla led, från råvaror och förädling till försäljning och logistik. Vidare önskar jag bättre politiska beslut, både för befintliga producenter men också ökat stöd till de som vill starta ett företag i livsmedelsbranschen. Hur skulle vårt landskap se ut utan betande djur på dessa breddgrader? Orden ”lokalproducerat” och ”härodlat” har aldrig klingat högre – riktiga trendord. Nu är ett perfekt tillfälle att utöka den Svenska, lokala livsmedelsproduktionen. Får vi dessutom den offentliga sektorn att tillåtas handla lokalt, ja, då har jag stort hopp om landsbygdens överlevnad.
Du har tydliga kopplingar till Vindelns Rökeri. Du har använt produkterna i massor av recept – till och med på kungamiddagar. Dessutom har din syster och svåger ägt och drivit Vindelns Rökeri under många år. Har du rökt några skinkor själv?
Jag har faktiskt inte rökt en enda skinka själv. Men jag har naturligtvis sett hur det går till och ätit flertalet genom åren. Jag är oerhört tacksam att min lillasyster kärade ner sig i slaktaren Sven. Hela vår familj är matglad och den Vindelnrökta skinkan har bidragit i hög grad till många läckra tunnbrödluringar över öppen eld på våra gemensamma fjällturer. Varje höst lät vi Sven röka vårt älgkött och när vi fick det åter… Då var det högtidsstund!
